Byrackan

Det som var i förra veckan, är inte i dag. Inte ens det som var i går är i dag.

Vintern rasar verkligen ut i dessa dagar. Man häpnar när man tittar ut över lägdorna och dom är till hälften snöfria, de som var helt snötäckta i går. Men så är det varje år vid denna tid, vi blir glatt överraskade att vintern ser ut att gå mot sitt slut.

I Hundtjärns utlopp forsar vattnet allt häftigare och Hundtjärnbäcken är nog i det närmaste isfri nu. Det här är bilder som är två dagar gamla och hur det ser ut i denna stund vet jag inte för jag orkar inte ta mig fram i de alltmer uppluckrade skoterspåren. Det känns som en prestation att bara ta sig halvvägs på ett underlag som i ena steget bär och i nästa inte. Det är inte mysigt att stå med seg snö upp till knäna och stövelskaften fyllda av den vita varan. Framkomligheten i skogen blir lite begränsad ett tag framöver, men jag tror det blir en kort tid, för väderprognosen visade vackert väder framöver.

Helgen har för många i vår omgivning varít en däckbytarhelg. Nu är så gott som alla vägar bara och blir det ett bakslag i vädret, vilket kan hända ända in i maj, så blir inte snön långvarig, för nu har de ljusa kvällarna kommit och snart är det ljust dygnet runt. Härliga tider stundar.

Några vårblommor har jag till dags dato inte lyckats hitta, men vem vet, i morgon kanske dom finns där, de första krokusarna i rabatterna och tussilagona i dikeskanterna. Jag får ut och spana. Ni får nöja er med dessa taklökar så länge.

Det var knappt vi trodde våra ögon när vi "badtanter" såg på bilens termometer att det var 16 grader varmt i Byske, men det stämde med verkligheten. För första gången det här året kunde vi ha ytterdörren stående öppen för det var rena rama sommarvärmen. Maken tvättade bilen, vilket var mycket behövligt, och jag har rensat den första rabatten på ogräs. Det gick väldigt lätt nu när jorden är fuktig och lös, och inte en endaste mygga i sikte. Kanske hinner jag börja på nästa rabatt när jag kommer hem från sitningen (barnvakten) i morgon afton.

Cilla visade med hela kroppen att det fanns något intressant ute på lägdan och när jag tittade dit såg jag att ett tranpar stod där. Cilla har av erfarenhet lärt sig att tranor blir jättestora om man kommer nära och därför nöjer hon sig med att beundra dom på avstånd. Klok hund, i alla fall ibland.

Alla diken är nu vattenfyllda och ligger det fortfarande ett snötäcke över dom kan man höra hur vattnet porlar där under. Det välkända vårljudet av ett tåg på väg in mot byn, hördes också i dag. Det är Lidträskbäcken som tydligen har vaknat till liv efter vintern. Jag får ta mig dit snart och fota lite snart, det är alltid spännande med forsen och alla stenar. Är det mycket vatten, som det ofta är den här tiden, kan det hända att bäcker svämmar över bron, och det kan ju också vara något att fota.

Snön har precis försvunnit från platsen där rabarbern växer och minsann tittar inte de första knopparna upp. Nu dröjer det inte länge innan man kan plocka några stjälkarna till en rabarberpaj.

I morse såg jag den första sädesärlan trippa på vårt altantak. Kanske är det samma ärla som återkommer år efter år. Dom blir väldigt oskygga och gillar när man kör gräsklipparen för då går dom alldeles intill och plockar insekter som kastas upp av maskinen. Trevliga fåglar som vi gärna har på vår tomt, duktiga flugfångare som dom är.

Jag såg också årets första rödvingetrast och i går hörde jag storspovarna. Däremot har jag inte sett till någon gulsparv ännu och dom brukar finnas vid fågelbordet den här tiden.

Nu är det hög tid att ta ut hundarna på kvällspromenaden och sen är det dags att lägga sig. Det gäller att vara i form inför träffen med Lottie i morgon. Det är en dam med mycket hålligång och stark vilja, och väldigt rolig att umgås med.

Avslutar med en bild jag tog i går kväll vid tiotiden.

Och vart tog månaden april vägen? Knappt har den börjat så är den slut. Mitt mentala jag hinner liksom inte med, jag tror att jag är någonstans i mars fortfarande.

Lite vägledning får jag dock när jag tittar ut på baksidan där vårt fågelbord står. Under vintern har vi flera arter som försöker överleva vår kalla årstid, så som talgoxe, pilfink, blåmes, talltita, domherre och större hackspett. I vinter även en ekorre som antagligen snart kommer att lida av övervikt med tanke på den mängd solrosfrö han har stoppat i sig.

Så dyker den första bofinken upp, och det är som med den första vårblomman, man blir jätteglad. Sen händer ingenting och ingenting, men plötsligt så fullkomligt kryllar det av bofinkar. Det är då jag börjar slänga ut extra foder på marken, bestående av ex solroskärnor, kokosflingor och havregryn. Det behövs för nu kryllar det också av grå- och grönsiskor, alla lika hungriga.

Plötsligt en annan vacker, eller mulen, dag tycker jag mig se en annorlunda färgklick i mängden av bofinkar och får så syn på den första bergfinken. Han får gå där ensam av sin sort i några dagar innan den stora flocken anländer, mest hannar i sina färggranna dräkter. Honorna kommer lite senare.

Ibland upptäcker man en och annan mera sällsynt gäst, som järnsparven till exempel. Liten, snabb och aningen diskret. Också skyggare än de andra, vilket gör den lite svårare att fånga på bild från köksfönstret.

Och vad har vi här då, om inte en rödhake!

Jag har faktiskt bara stött på den en gång tidigare och då var det tyvärr en som som flugit in i fönstret och dött. Den här var i alla fall pigg och kry.

Hmm... Jag undrar om det inte är dags för en del att dra vidare och börja jobba med husbygge och frierier.

Dagen har jag tillbringat i Skellefteå, hos barnbarnet Lottie. Det har kört ihop sig lite för den lilla familjen denna månad, så farfar/farmor och jag turas om att ställa upp som barnvakt. Till veckan är det dags för Lottie att börja inskolningen på förskolan (eller dagis som jag föredrar att kalla det). Det är sanslöst vad månaderna rusar iväg, jag tyckte det var nyss hon kom till världen.

Nu råkar det sig så att precis på andra sidan gatan där Lottie bor, bor min blogg- och fotovän M Amberger, och i dag lyckades vi prata ihop oss om en gemensam promenad utmed Skellefteälven, med tanke att Lottie skulle tillbringa sin förmiddagssömn i barnvagnen. När jag stod och väntade på att M skulle komma trodde jag mig höra en sångsvan som kom flygande rakt över mitt huvud och jag knäppte en bild på vinst och förlust. Döm om min förvåning när jag nu kollar bilderna på datorn och ser att det var en kanadagås!

M är duktig på att känna igen sjöfåglar och hon blev glad över att träffa på en gråhakedopping, som hon fotade flitigt, de gånger han var på ytan, vilket inte var så länge varje gång, för han var duktig på att dyka länge och långt. Det var ingen idé för mig att försöka fånga honom på bild, för jag hade bara mitt fasta 50mm.s objektiv med mig. Ville inte dra omkring med något större och tyngre när det fanns risk att också få bära på Lottie.

I Nordanåparken träffade vi på den här matglade skrattmåsen. Jag kan meddela att måsar inte har något emot Frolic. I alla fall om dom serveras i kvartsbitar och är stenhårda, för det var vad jag hittade i min ena ficka. Snabb som en cobra högg han bitarna jag slängde och gu´nåde de andra skrattmåsarna som försökte delta i festligheterna. Dom jagades snabbt på flykt om dom vågade slå sig ner i närheten.

I den nyanlagda stadsparken blev vi glatt överraskade av blåsippor som blommade i det som antagligen ska bli rabatter i sommar. Blåsippor i Skellefteå!

I stadsparken finns också denna fina skulptur. Lottie blev lite fundersam över den och den olycklige flyktingpojkens uttryck, vågade klappa på honom, men inte stå nära någon lång stund. Jag tycker mycket om skulpturen, tycker att den säger mycket, samtidigt som den väcker frågor; Hur gick det sen?

Lite olycklig blev även Lottie då jag skulle sätta henne i barnvagnen igen för att gå hemåt, men hon tystnade tvärt då hon fick ta hand om min mobil. Hon har aldrig använt napp, men är helt frälst på mobiler och det är ju bra att det finns något medel att ta till om det krisar till sig.

Nu gäller det att ladda batterierna inför morgondagens umgänge med den lilla damen. Fast det är verkligen inte svårt att ta hand om henne och sysselsatt är man hela tiden så dagen går fort och är mycket underhållande.

Otaliga är de gånger jag passerat dessa jättestenar när jag tagit mig upp för Mullbergsstigens första backe. Jag har även gått runt här i markerna och plockat både blåbär och lingon. Men aldrig förr har jag sett det jag i dag upptäckte.

Glipan mellan de stora stenblocken är en soptipp, ett riktigt fynd för den som, liksom jag, går med kameran hängande runt halsen för det mesta, på jakt efter sevärdheter.

Det här med grovsopsinsamling är ju en tämligen ny företeelse, förr i tiden hade varje stuga på landsbygden sin egen lilla tipp, ofta en grop bakom stugan eller i någon närbelägen skogsdunge.

Att det tar tid innan metallskrot rostat sönder till ingenting man blir förvånad över, likaså glas. Det senare kan ju ställa till elände på många vis, skärskador på djur och människor eller brännglas, som kan få hela skogar att brinna upp. Nu har det säkert legat här i mer än 35 år, säkert mycket längre än så, och platsen är skuggig och välgömd.

En fräknig hink. Visst är den charmig?

Av alla kapsyler och glas att döma så gick det åt en hel del läsk i hushållet.

Stålglas står det på metallcylindern, undrar just vad det är? Får googla... Nej, det blev jag inte så mycket klokare på, men jag ska kolla vid senare tillfälle vad det är för fabriksmärke, det kan jag inte läsa här på bilden, då går det kanske att få reda på vad det kan ha varit. De som bodde här för länge sedan hade ett litet jordbruk, mycket litet, så det kan vara en grej därifrån.

Snart har växtligheten täckt över den här spannen och det får mig att undra hur mycket som finns där under mossan och bärriset. Någon dag ska jag ta mig en närmare titt på grejorna och kanske försiktigt lyfta upp porslinsskärvor, flaskor och annat för att fota det. Jag vill inte röra om för mycket utan låta det vara som ett litet fornminnesplats.

Ibland behöver man inte ens lämna tomten för att hitta något utöver det vanliga. I förrgår gick det plötsligt två rådjur och betade på lägdan nedanför vår gård. Det är första gången jag ser rådjur gå här på dagtid. Spår har jag sett och förstått att dom ibland rört sig i närheten. När vi bodde i Hallunda fick man nästan be rådjuren att flytta på sig, fast man kom med både hund och barnvagn, här är dom mycket skyggare. Jag kopplade hundarna när vi skulle lämna tomten, eftersom Cilla alltid ska springa som en tok (och skälla samtidigt - på ingenting). När vi kom närmare vände rådjuren snabbt och man såg bara de vita stjärtlapparna som försvann in i skogen, men straxt efteråt såg jag dom på en lägda bara en bit bort. Då släppte jag hundarna och Cilla såg lite brydd ut då hon kände vittringen av dom, men var inte intresserad någon lång stund.

Det här tror jag kan vara svårt att se vad det är, men det är mossa som "blommar". Som ett litet hav av små eldslågor, när man la sig ner på backen och studerade dom på nära håll.

Nu har stenmurklorna börjat titta upp med sina rynkiga trynen, väldigt roliga att fota och titta på, men jag låter dom stå orörda. Giftsvampar är inget jag serverar mig själv eller andra, hur goda dom än må smaka, och riskerar inte hälsan i onödan. Svampexperterna avråder å det bestämdaste att plocka och äta av dom.

Och vips, så stod det en stenget där! Vid närmare beskådande så var det bara Cilla som sin vana trogen klättrar upp på varenda större sten hon hittar. Jag tränade henne med stenar i skogen på den tiden vi gick agilitykurs. Det var när hon var unghund och eftersom hon fick godis i belöning då, har hon fortsatt med denna övning. Det kan bli lite tjatigt att ha en hund som hoppar upp på varenda sten och sen står där och tror att hon ska få en godis, så det får bli en kvarts Frolic någon gång då och då. Och alltid om jag tar fram kameran och fotar, får då står hon blick stilla tills jag säger att jag är klar.

Den här lilla skogspölen, går jag förbi när jag följer Mullbergsstigen och den har ofta hamnat på bild eftersom den har så fina färger, olika beroende på årstid. Lite snö ligger det fortfarande kvar på skuggiga ställen, ibland knädjupt och det blir lagom mysigt med blötsnö i stövlarna. Värmen vi har haft de senaste dagarna har dock tagit hårt på det vita och fläckarna blir allt mindre. Lite förargligt i går, då maken vid lunch upplyste mig om att han på morgonen sett björnspår i snön, på vägen upp mot Hundtjärn. Innan vi kommit oss dit var spåren alldeles utfrätta och kunde vara vad som helst. Men maken bedyrade att dom hade varit väldigt tydliga, han hade kunnat räkna klorna. Nu blir det till att börja sjunga och vissla igen när man tar skogspromenaderna.

Nu när Hundtjärn sedan några dagar är isfri, är det hög tid att leta reda på badbyxorna. Okay då, vi väntar väl ett par veckor till.

Cilla är inte så nogräknad vad gäller vattentemperaturen, utan doppar gärna benen och lite av magen i den ännu iskalla Hundtjärn, men simma är inte riktigt hennes grej. Om jag slänger ut en pinne, så simmar hon och hämtar den, men bara om hon hittar en bra plats att kliva ner i vattnet. Några djärva hopp från strandkanten, som vår schäfer Odessa gjorde, lär vi aldrig få se henne göra. Simtekniken är det inget fel på och apporteringen är också bra. Däremot är det sällan hon får kliva upp med pinnen i munnen, för Helen brukar stå där och stjäla pinnen av henne.

Man kan inte annat än säga att lommen är en duktig simmare. Uppe vid ytan ta han det lugnt och ser ut att mest driva omkring lite stillsamt, men så dyker han plötsligt och blir borta en lång stund, så länge att man nästan börjar tro att han drunknat. Men naturligtvis kommer han upp så småningom, men som den snabba och skickliga undervattenssimmare han är, klyver han vattenytan långt bort och inte alls där man tror att han ska dyka upp.

Kanske är det samma lommpar som jag träffade på i fjol på exakt samma ställe. Dom håller sig bara ett tiotal meter ut från stranden, reagerar inte på att Cilla traskar i strandkanten och att Helen skäller på dom. Vore jag lite mera ambitiös skulle jag förstås gå upp dit utan hundar och sätta mig där stilla i någon timma, för att få dom att komma lite närmare och få lite bättre bilder på dom. Vi får väl se. Det är så mycket man borde göra.

Redan i mitten på mars var vi många som sa att det kändes som om det var aprilväder. Det sa vi även i april. Men nu när vi är i mitten på maj är det inte så kul längre att aprilvädret fortsätter. I dag har det blåst rena rama stormvindar och på eftermiddagen började det komma den ena häftiga skuren efter den andra, vi fick till och med dra ut kontakterna till tv:n och datorn för att det blixtrade. Så småningom övergick det till snöbyar. Inte det minsta charmigt längre.

Dramatiska moln som drar förbi på avstånd är väl ok, men när det är jämngrått så långt ögat når, blir det bara trist.

Tur då att vi har haft besök mest hela dagen av vår lilla solstråle Lottie, och hennes mamma. Snart blir hon, Lottie alltså, 1½ år och har just blivit inskolad på dagis. Där verkar hon trivas väldigt bra och har glatt vinkat av mamma då hon gått. I dag tog vi fram trehjulingen som vi en gång skaffade till vårt första barnbarn Elsa, nu 9½, och cykeln fick följa med Lottie hem då dom for åter till stan. På måndag får jag träffa henne igen, då mamma och pappa måste jobba och dagiset är stängt. Då hoppas jag att aprilvädret har övergått till maj dito.

I går gjorde jag ett nytt försök att ta mig upp till Lidträskbäckens fors, och nu var all snö, förutom någon enstaka liten fläck, borta. Vattnet forsar för fullt, men ändå inte så mycket att det går över bron. Något rekordår vad beträffar snösmältningen verkar det inte bli, även om maken påstår att det är högvatten i Fällfors, där Byskeälven kastar sig utför.

Vatten har sin tjusning, men det här som smattrar mot rutorna just nu kan jag lätt vara utan. Nu vill vi har sol och varma vindar. Trädgårdsarbetet väntar.

Visst är våren här, kanske till och med försommaren, fastän det är kallt i luften och regnet strilar ner ungefär varannan dag. Just nu blåser det ganska rejält, men solen har visat sig, dock alltmer skymd av moln.

I trädgården dyker det upp den ena blomman efter den andra, och jag ligger som vanligt efter med rensningen av rabatterna. Jag har som mål varje vår att försöka hinna klart innan myggen dyker upp. Den kapplöpningen har jag redan förlorat, så nu får det bli knotten jag tävlar mot.

Ett år, när jag som vanligt var sen, kom jag in en afton efter att ha krupit runt i en av rabatterna, och såg en förskräcklig syn i spegeln. Ansiktet var dekorerat med rinnande och intorkat blod, och när jag började räkna kom jag upp i över 90 knottbett! Bara i ansiktet och på halsen! Knottbett kliar ju inte, men man får små sårskorpor av de små hudbitar dom biter bort, och jag lovar - det är inte snyggt.

Det har varit fullt upp på sistone med annat än trädgårdsarbete. Barnvakt i ett par omgångar, vattengympaavslutning, och köksarbete inför PRO-mötet i onsdags, bland annat. I morgon är det byastädning, med underhållning och surströmming som final. Det brukar alltid vara en trevlig dag och nu är det bara att hoppas på att vi har vädergudarna med oss. Men det ska mycket till för att vi ska ställa in städningen, snöstorm eller ösregn, minst.

Den gråa, regntunga våren fortsätter. Jag har hört rykten om att byns bonde börjar bli smått desperat eftersom det är för blött i markerna för att han ska kunna börja med vårbruket. Det är inte bra.

Men växtligheten mår bra av vätan. Nu slår lövträden ut och där jag står i fönstret på övervåningen ser jag hur skogen skiftar i alla de gröna nyanser. Jag står alltså inne, öppnar fönstret och fotar därifrån, för jag vill inte dra ut kameran i det fuktiga vädret.

Det är alltså inte fullt så grått som man kan tro utan naturen skiftar i många nyanser just nu. Det gäller bara att se efter.

Även om man som jag ofta går och tittar ner i backen, stöter man då och då på små överraskningar. Som denna knallröda mossa som plötsligt fanns där vid mina fötter.

Det är meningen att PRO-medlemmarna i Fällfors ska få prova på det där med boule i morgon förmiddag. Nu står tvivlet om att det ska ske som spön i backen eftersom väderleksrapporterna lovar regn utöver det vanliga. Nåja, det visar sig väl i morgon när vi kliver upp.

Då var vi inne i det här halvårets sista månad och den första dagen i juni blev exakt lika kall och blöt som dagarna i maj har varit. Hörde för en stund sedan att om det dåliga vädret håller i sig en dag till så blir det den sämsta väderleken sedan någon gång på 1800-talet. Det är väl lika bra att hoppas på ett nytt rekord när det ändå är som det är.

En bro över besvärligt vatten? Nja, så mycket vilt vatten rinner det inte i diket som den här bron går över, det är nog mera bron som kommer att vara besvärlig att ta sig över inom en snar framtid. Jag tycker inte det var så länge sedan Gunnar byggde den, för att få en genväg då han skulle till sin stuga i Berget. Numera går inte Gunnar till stugan, det är alltför kuperad väg för att rullatorn ska ta sig fram och orken räcker nog inte ens till för att han ska komma sig ner till bron. Det är inte bara det materiella som gnags av tidens tand och 90 år är ändå en avsevärd ålder.

I skogskanten, ovanför den charmiga tillbyggda sommarstugan Gunnar har "Sör i Berget", ligger några rostiga hinkar, troligen kvarlämnade från den tid då Olov Andersson och hans syster Ester bodde här och drev ett litet, litet jordbruk. Man kan tycka att hinkarna ligger där och skräpar, men dom blir nästan som en liten installation som minner om tider som varit, och som aldrig kommer tillbaka.

Fuset (lagården), troligen sommarfuset, har gett upp för länge sedan och kommer om några år helt ha återgått till naturen, men när jag går förbi där med mina hundar, kan jag fortfarande tänka mig hur det var här, på den tiden den lilla, lilla jordbruket fortfarande var levande.

Tänk att behöva hämta sitt vatten, i sommarvärme liksom i bistraste vinterkyla, nere i backen där kallkällan svämmar över. Att gå ner med tomma hinkar var nog inte så besvärligt, det skulle i så fall vara för halkan, men att sedan kånka de vattenfyllda hinkarna uppför den branta backen, utan att vattnet skvimpade över, var nog inte så lätt.

Nu står det tomma bostadshuset, till skillnad mot sommarstugan, och förfaller så sakteliga, de nuvarande ägarna visar inget intresse av att rusta upp det. Man kan se hur skogen kryper allt närmare och hur markväxtligheten liksom smyger sig in genom den snart nerrasade källardörren.

Hundarna är lite nyfikna på den där öppningen, men jag låter dom inte gå in där för jag har fått för mig att det kan vara ett tillhåll för grävlingen som rör sig i det här området.

"Dagarna går - och inga barn blir gjorda" brukade min mamma ibland säga. Nu behöver ju inte jag bekymra mig om just det, det där med barn alltså, men att dagarna går är det ingen tvekan om. Redan har halv juni passerat, och vi väntar fortfarande på att sommaren ska behaga ta sig hit. Det kalla, blåsiga och ofta regniga vädret fortsätter, även om dagens förmiddag har varit ganska behaglig. Så pass att jag blev inspirerad att hämta fram den dubbla uppsättningen av trädgårdsmöbler, som vintertid står lagrade i ett förråd i Holgers. Nu är dom på plats men solen har dessvärre gått i moln.

Molnigt var det också den dagen PRO Fällfors, tillsammans med PRO Ålund, gjorde den årliga bussutflykten, detta år till bland annat Bjuröklubb, Sveriges östligaste udde (Haparandakusten undantagen), en resa på knappt 10 mil från Norrlångträsk. När bussen gjorde fikauppehåll innan den skulle lämna E4:an, var asfalten blöt, men inget regn föll på oss just då.

Det var meningen att vi skulle stanna till hos Björn Larssons krukmakeri på vägen till fyren, men när vår skicklige busschaufför backat in längs den smala infarten visade det sig att krukmakaren själv befann sig på Ica Kvantum i Skellefteå! Snopet, minst sagt, men det hela löstes med att bussen körde vidare till Bjuröklubbs kapell. Vi kunde ju inte komma för tidigt till fyrplatsen, eftersom de från Ålund skulle serveras lunch då vi kom fram och vi andra skulle få en guidad visning av fyrplatsen.

Den guiden berättad för övrigt om hur fiskargubbarna förr i tiden, då det var mer eller mindre obligatoriskt att delta i gudstjänsterna, brukade fylla på kapellet bakifrån så att dom fortast möjligt skulle kunna komma ut därifrån för att ge sig ut och fiska. Detta kapell byggdes 1864 och ersatte då ett tidigare kapell från 1658.

I närheten av kapellet stod den här gården som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att bo i. Om det stod i Norrlångträsk precis där vår stuga står. Ett riktigt drömboende, i alla fall så här på håll.

När bussen just precis orkat sig upp för de sista backarna mot den före detta fyrvaktarbostaden, numera Café Fyren, möttes vi av en ung och glad guide som visade vart ålundsgänget skulle ta vägen och ledde oss andra mot den 255 meter långa ramp som slutar på fyrens baksida. Inga problem alltså för rörelsehindrade att ta sig upp till bergets topp, 47 meter över havet.

Själva fyren, en av Sveriges 25 nationalarvsfyrar, är inte märkvärdigt hög, bara 7,7 meter, men höjden över havet blir ändå över 50 meter. Den är byggd 1859 och ersatte en båk som fanns på samma plats. Den är sammanbyggd med maskinhuset och det före detta lotsuppassningshuset. Det senare kan man numera hyra för övernattning, om man känner för det. Det lär vara riktigt mysigt enligt dom som provat på det.

Vinden rufsade om frisyren ganska ordentligt där uppe på berget och förutom horisonten som gömmer Finland kunde man långt där bortom skogsuddarna skymta Skelleftehamn, med Rönnskärsverken, Sveriges enda smältverk för framställning av basmetaller, som guld, koppar, zink, bly och silver. Man är också världsledande inom återvinning av elektronikskrot. Rönnskär ligger drygt 1½ mil öster om Skellefteå.

I en liten skrubb under trappen i fyrmästarbostaden, byggd 1859, ringdes väderrapporterna in, som sedan 1924 lästes upp i radions sjöväderrapporter. Fyren var bemannad fram till 1970.

Numera är det alltså Café Fyren och efter den guidade vandring i naturreservatet var det nu vår tur att bli serverade lunch här inne i värmen och det andra gänget fick ge sig ut på promenad. Sen var det dags att äntra bussen för vidare färd mot krukmakeriet.

Fortsättning följer...

Det är bäst att jag fortsätter att berätta om PRO-resan innan den hinner förblekna. Det fina med foton är att man kan återuppleva en viss händelse genom att titta på bilderna. I detta inlägg blir det många bilder och inte så mycket text.

Vi skulle nu tillbaka till krukmakeriet, där själva krukmakaren Björn Larsson nu hunnit komma hem från stadsbesöket. Han tog utan krumbukter på sig ansvaret för det hela, och vi hade ju inte lidit någon skada, så vi förlät honom på direkten.

På trappen till sin verkstad och butik berättade han om sin utbildning, sina utmärkelser och vad han tillverkade. Verkstaden ligger på hans fädernesgård och han är helt inriktad på krukmakeri, det finns ingen servering eller annat vid sidan av. Under sommarmånaderna har han fullt upp med besökare och försäljning av det han tillverkat under övriga året.

Till och med solen tittade fram när vi stod ute på gården och lyssnade.

Under hans anförande hann jag upptäcka resultat av hans fantasi, inspiration och skicklighet. Det fanns överallt, på marken på väggar och staket, på och i träden. Han hade inte behövt berätta att han spelade gitarr, det förstod man ändå.

Temperaturen i topp!

Kanske ett halsband av keramikkulor vore något? Nu var det här sisådär 2 meter långt och skulle nog blir både tungt och besvärligt att bära.

Till och med i vattentunnan fanns det grejor. Där låg två rejäla skålar och flöt!

Inne i verkstaden var taket helt behängt av muggar. Jag hade gärna köpt med mig ett par hem, men dels var dom inte billiga, skulle bara fattas, och dels är våra skåp redan fullproppade.

Ännu hellre hade jag velat köpa en av dessa små kannor, men jag behärskade mig och nöjer mig med den lilla skålen av honom jag redan har, den jag fått av Yngresonens familj och som står på köksbänken med en vitlök i.

Högst upp på väggen hängde detta huvud, en hiskelig blandning av människa och tjur. Jag fick inte tillfälle att fråga Björn vad det egentligen skulle föreställa. Kanske lika bra, man ska nog inte fråga en konstnär vad hans alster föreställer. Jag tyckte i alla fall om den.

För oss här i Västerbotten är de här förpackningarna från Norrmejeriet välbekanta, och keramiken på bilderna är alla Björn Larssons.

Rocka tungt!

Några böner bad jag inte, men naturligtvis var jag där och snurrade på rullarna.

Obs, handdukarna som hänger på tork!

Plankdekoration.

Och så hittade jag ytterligare ett sånt där huvud, eller om det är en mask, denna gång på en laduvägg.

Jag skulle nog kunna visa lika många bilder till, men nu får det räcka för den här gången, vi måste ju vidare, till Lilla Madeira.

Fortsättning följer...

Vilket perfekt midsommarväder vi fick här i norr! K, jag och hundarna packade ner helgmat och sängkläder på förmiddagen och så for vi till Äldresonen och sonsonen Leo i Lycksele. Det blev ett trevligt midsommarfirande på Gammplatsen tillsammans med halva Lapplands befolkning. Mycket folk var det i alla fall. Mer om det får jag skriva om i nästa inlägg, för jag måste ju avsluta det jag en gång har påbörjat, PRO-resan alltså.

När bussen for in på gården i Kåsböle, Lövånger, där visningsträdgården "Lilla Madeira" skulle finnas, for blicken över bostadshus och ladugårdar, men någon trädgård syntes inte till. Vi blev i alla fall vänligt välkomnade av Irene och Bernt Vikström. Det är Irene som står för trädgården, men maken Bernt hjälper till med grovgörat. Dessutom var det han som guidade oss runt och för att höras bättre hade han en fiffig högtalarutrustning med två mindre högtalare fästade på ett bälte runt magen. Det här var en man som har många järn i elden, förstod man snart, och ett av järnen glödde för bygdehistorik. Men nu skulle han visa oss trädgården som uppenbarade sig på en kulle alldeles vid vägen.

Man klev in i trädgården på norrsidan, över en bro, förbi ett fint litet vattenfall och växter som tålde lite kyligare klimat. En ganska brant backe ledde upp till hjärtat av trädgården. Där fick vi den första inblicken i hur frun i huset, Irene, påbörjat anläggningen, hur hon sen utökat den och att den numera tillhörde en av sevärdheterna i våra trakter.

Att gå in i en trädgård av det här slaget, är som att gå in i ett mörkt rum, man måste vänja ögonen för att upptäcka allt det fina och märkvärdiga. Fast en del saker behövdes det inget förstoringsglas för att upptäcka.

Ett eget klocktorn, vars klocka hördes vida omkring då Bernt drog i snöret.

Ett mera fantasiinspirerat torn med en fantastiskt fågelskulptur i trä.

En kanon som blivit kvar här sedan ryssarna senast var och hälsade på, i början av 1800-talet.

På den steniga backen södra slänt fanns det gott om blommande växter, trots att vädret varit så kallt och regnigt. Ett hav fanns det också, ett stenhav, som skymtar till vänster i bild. Tyvärr missade jag en del av det Bernt berättade, då jag fastnat vid någon växt eller utsmyckning och kommit på efterkälken.

Det fanns två större clematis, den ena rosa och den andra blå, men, berättade Irene, båda två blommade i vitt detta år! Runt clematisen växer ramslök. Mån tro om de två plantor ramslök jag köpte kommer att föröka sig och bli så här frodiga om några år.

Och så fanns det växter, många som redan blommade, men jag kan tänka mig att det är bra många fler om jag skulle åka dit nu när värmen har kommit på riktigt.

Varför har inte jag kommit på att bygga mig en mindre "ruin" av gamla tegelstenar?

Och hur kommer man på iden att ge sin fru och mamma en runsten i födelsedagspresent? Vi fick lära oss att man börjar läsa vid ormens huvud och då ska vi se om jag kan tyda texten: "På denna historiska plats i Kåsböle by lät (står let) Irene anlägga en skön trädgård + Stenen restes av maken Bernt och barnen Annika, Linda och Per med familjer på hennes sextionde årsdag anno 2005"

En thailändsk pagod med bedjande munkar symboliserar den stillhet som präglar trädgårdar.

Till sist, min favorit. Inte så stor, kanske 20 cm, men hur charmig som helst.

Så, nu får det räcka med trädgårdsbilder, men har ni möjlighet så besök gärna denna lilla oas. Öppettider finns att hitta på nätet. Grupper tas emot enligt överenskommelse.

Men det var inte slut på resan ännu, vi hade ett besök kvar och det var till Lövånger bröd, inte så långt bort. Där blev det en hel del inköp eftersom det var go´priser.

Till slut bar det i alla fall norrut, hemåt och då var klockan mer än fyra. Som tur var, för mig, stannade den bussige chauffören precis utanför vår infart, så att K kom ut och hjälpte mig bära in växter och bröd.

Det blev en riktigt trevlig utflykt men varierande inslag både vad gäller besöken och vädret. Jag tror att alla var nöjda.

Oj, är det redan slutet på juni?! Dags att skriva ut räkningarna och skicka in dom till banken. Jag tänker alltid att jag ska vara ute i god tid med dom, men det verkar som om dagarna efter den 20:e går extra snabbt, och så blir det bråttom i slutet.

I går eftermiddag var jag barnvakt åt Lottie några timmar. Jag for dit i piratbyxor, linne och en kofta över armen. När jag klev ut genom porten, då jag skulle fara hem, ösregnade det. Verkligen ÖSREGNADE! På de sekunder det tog att ta sig till bilen blev jag tämligen blöt och inte blev jag torrare när jag senare tog mig in till Willys för att handla lite. Riktigt obehagligt var det sedan att köra motorvägen hem, vindrutetorkarna gick på högsta hastighet och det gällde att hålla hårt i ratten när bilen plöjde igenom vattensamlingarna som bildats.

I dag har det fortsatt att regna och då kan det ju vara trevligt att tänka tillbaka på den varma och soliga midsommaren, som vi här i norr hade.

Maken, hundarna, midsommarmaten och jag stuvade in oss i bilen och for till Äldresonen och sonsonen Leo i Lycksele. Vi packade ner en snabblunch hemma hos dom och for alla till Gammplatsen, det område som är ursprunget till Lycksele, en kyrk- och marknadsplats för samer och nybyggare. Staden grundades här 1607. Numera är Gammplatsen ett hembygdsområde med historiska byggnader hitflyttade från olika delar av Lycksele kommun.

Det var nu inte bara vi som kommit på idén att fira midsommar här, denna sommarens hittills varmaste dag, det kryllade av folk och hundar. Vi hade turen att hitta ett par bänkar runt en grillplats, där vi kunde sitta när vi intog vår matsäck, för vi hade glömt att ta med oss en filt och numera är det bekvämare både för K och mig att sitta lite högre. Inte minst när man ska ta sig upp.

Jag har ingen som helst aning om vad denna installation har för innebörd, om det är en rent praktisk sak eller om det är något religiöst. Det är i alla fall en massa renhorn som hänger/ligger där.

På bänken bredvid oss satt en äldre man och hans fru. Det visade sig att Äldresonen kände mannen och presenterade honom som traktens skickligaste knivtillverkare.

Plötsligt dök en yngre man upp vid vår plats och frågade om inte Cilla var en lagotto, och det kunde vi ju inte neka till. Han hade också en krullis som kom från den kennel där jag var och parade Cilla. Just då kom han inte på vad hans hund hette på papperet, men den var också vit som Cilla, ganska storvuxen och duktig på att dra i kopplet, trots att han var över 10 år.

När sång- och danslekarna tog slut, var det dags för stövelkastning, uppdelat i fyra klasser. Flick, pojk, dam, och herr. Det var inte lätt att fånga själva stöveln när det kastats, men här kommer en högflygande.

Hundarna behövde rastas, och då gick jag mot området där bagarstugan stod och där det inte var så mycket aktiviteter och mera skog. Den här skogskojan måste förstås fotas, och med två hundar i kopplet, blir det lite trassligt emellanåt, så här någonstans ligger antagligen objektivlocket som jag tappade och inte hittade igen.

En besvikelse blev Lapplands kulturbotaniska trädgården, som jag hört om i radion och läst om i tidningar. Den bestod av tre lite längre bänkar, varav en var under restaurering och i det närmaste tom. Här finns i alla fall en genbank för gamla kulturväxter. De som fanns i planteringarna såg ganska bekanta ut och jag vet inte vad jag egentligen hade väntat mig.

Sonsonen Leo, här överst, hittade kompisar mest överallt och hade nog en trevlig midsommar.

Det hade vi andra också. Möjligen att hundarna hellre hade varit hemma i Norrlångträsk och fått springa lösa, men dom uppförde sig i alla fall helt ok och, tro det eller ej, ingen av dom skäller när dom är ute så här bland folk och fä.

Till slut gick Leo, jag och hundarna till bilen medans de andra två i vårt sällskap besökte några stugor. Äldresonen lånade med sig min kamera och bland annat så tog han en bild på hur samerna förr jagade björn, eller i alla fall försvarade sig mot nallen. Inget tips som jag tror att jag har användning för, men lite intressant är det att man i texten skriver lappen och lapparnas. Det tyder på att det är en äldre bild med gammal text för i dag skulle man ha skrivit samen och samernas.

När vi kom hem till sonen ordnade vi till ett ordentligt midsommarbord som vi åt ute på balkongen. Efter det går det naturligtvis inte att sätta sig i bilen och fara hem till Norrlångträsk utan vi stannade kvar till nästa dag, då vi gjorde en liten bilutflykt innan vi så småningom styrde kosan hemåt.

Nu har jag varit så där social igen, trängts med folk och fä på gator och torg. Nej, jag har inte varit på stadsfesten som härjat Skellefteå i veckoslutet, men väl på marknad i Bonnstan.

Lite avskräckta blev vi nog när vi såg alla bilar som stod parkerade på alla tänkbara och otänkbara ytor. Parkeringen utanför Stiftsgården mittemot landsförsamlingskyrkan var däremot bara halvfull, så vi ställde oss där och det verkade vara helt ok. Vuxna och barn, folk och hundar, cyklister och fyrhjulingar, alla samsades de om parkvägen in mot Bonnstan. Cilla och Helen hade fullt upp med att lukta av varenda stolpe dom passerade.

Det var minsann inte bara på scenen som det fanns musiker, dom fanns lite överallt, så där spontant samlade och med dom samlades det åhörare. Inte sällan träffade man då på någon bekant och så blev man stående där och pratade.

Jag tror förresten att det är mest för att träffa folk som man går till dessa marknader. Så mycket handlande tror jag inte att det blev, fast en och annan hade naturligtvis gjort ett fynd. Jag såg flera som kom bärande på långa stänger med glasknopp högst upp, någon form av trädgårdsprydnad vad jag förstod, så hos den försäljaren gick nog affärerna bra.

Att spinna har tydligen blivit populärt igen. Det ser lekande lätt ut när dom sitter där och trampar och får fram en tunn tråd av ett trassligt nystan. Jag tror inte att det är så lätt, det kräver nog många timmar av träning innan man får fram en jämn och fin tråd.

Lätt är det nog inte heller att smida, men roligt att titta på när dom som kan gör det.

En kammare var öppen för besökande och där klev vi förstås in. Nu är nog inte en kammare lik en annan, men i denna kände både K och jag oss ganska hemma. Det var likadant tak som vi har i stugan och inte mycket lägre i tak. Det stod en yngre man där inne och svarade på frågor så jag fick veta att man bara får äga en kammare och att den består av ett litet rum, de flesta med öppen spis men utan el, vatten och avlopp. Denna bonnstad är en av 16 nu "levande" och eftersom kamrarna sedan 1982 är byggnadsminnen är det restriktion på vad man får göra med dom.

Vi hann med en liten sväng till Nordanå, som ligger alldeles intill och där höll man bland annat på att förbereda dagens föreställning av "Ringaren i Notre Dame" uppförd av Västerbottens teatern. Vi hade tur och kunde från en parkväg både se och höra när dom repeterade en av sångerna. Nog hade jag gärna sett hela föreställningen, för det lät väldigt bra. Tyvärr är det sällan vi kommer oss iväg på teater och annan underhållning. Vi skyller det på hundarna.

När vi var på väg tillbaka till bilen dök det upp fler och fler som var klädda i samedräkter. Av vilken anledning vet jag faktiskt inte, men det är alltid trevligt att se de färggranna koltar, inte minst när det är unga flickor som bär dom.

Vilken tur jag hade! När vi kom fram till parkeringen höll man på med bröllopsfotografering alldeles bredvid vår bil. Det var så fint ljusspel där på gräset, till hälften under trädkronorna, så jag är övertygad om att det blev fina bilder. Jag är i alla fall nöjd med bilden jag fick, även om jag kände mig lite som att jag tjuvfotade.

Så har vi då på börjat den andra halvan av året. Förhoppningsvis har den riktiga sommaren äntligen anlänt, med lite badvänlig temperatur (tror att jag såg ungdomar i byn som kom från Hundtjärn i dag) och med gott om soltimmar. Dessvärre har värmen sällskap av myggorna och knotten. Dom har säkert haft, och fortfarande har, perfekta förhållanden med allt regn som varit.

Vilken idyll, inte sant? Det här är från en liten badsjö utanför Lycksele, dit vi och Äldresonen for på midsommardagen. En perfekt plats att sitta och fika på, lugnt och stilla, inga andra människor. Nej, lugnt och stilla var det absolut inte, för det kryllade av hungriga mygghonor och bitska knott. Det blev en hastig fika och sedan fort in i bilen igen.

Det går inte att förneka att det är en vacker årstid nu, mygg och knott till trots. Äppelträden har stått i praktfull blom, men nu börjar blommorna att falna. Om det nu fanns nog med pollinerande insekter, så väntar en fin äppelskörd till hösten.

Min alpclematis Tage har nog aldrig blommat så praktfullt som i år. Trots att den står lite kymigt till.

Prydnadsapeln, som nu börjar vara ganska stor, blommar lika fantastiskt varje sommar.

Däremot kan det vara svårt att se alla purpurapelns blommor på håll eftersom bladen skiftar i rött och blommorna liksom försvinner och syns först då man kommer nära.

Trädgårdens ståtligaste perenn är i alla fall rabarbern, som just nu står i blom. Redan under snön ligger knopparna färdiga och bara väntar på att få sätta fart så fort snön tinat bort. Sen går det undan, trots att jag sällan gödslar den. Lite senare på sommaren brukar jag "slakta" den och låta den få växa upp igen, eftersom vi aldrig hinner ta mer än ett fåtal av alla stjälkarna innan dom blir för grova.

Nejlikrot och rosenrot är växter som jag troligen fått av min svägerska Eva för länge sedan. Nu finns dom lite överallt i min trädgård och ibland får jag faktiskt ta i med hårdhandskarna och dra bort de tjocka rötterna, som växt ihop till en matta eller givit sig in på områden där dom inte ska vara.

Fjällvallmon tror jag har vandrat in av sig själv och fortsätter att vandra omkring i rabatterna som den själv behagar. Den finns i flera olika färger, rött, orange, gult och vitt.

Hjärtbergenia låter mycket vackrare än elefantöra, som jag ibland har hört att den kallats för. Också det en tacksam och tidigblommande sort. Väldigt täckande med sina stora och många blad och med en förmåga att bli lite för mycket av det goda. Då kommer hårdhandskarna fram igen. I alla fall trädgårdshandskarna.

Snart är den första omgången av blomning över och de senare sorterna får visa sig. Jag ser att många är på gång redan. Till slut har jag faktiskt kommit mig för att köpa jord och växter till mina stora krukor. Inte bara det utan också planterat och ställt allt på plats.

Dessvärre är det inte bara perennerna som är på g i rabatterna, ogräset trivs minst lika bra och fast jag tyckte att jag nyss rensat överallt, så är det snart dags att göra en ny runda. Mindre kul nu med så många insekter.

Jag känner mig lite allmänt trög i dag. Inte så konstigt kanske efter 80 mil i bil. Från start till mål tog det ca tolv timmar och då medräknat en matrast och hundrastning i Hudiksvallstrakten och en fika med hundrastning vid Q8 i Hörnefors. Det regnade nästan hela vägen, men straxt före Umeå blev det bättre väder och uppehåll. När vi närmade oss Skellefteå kunde vi se hur låga, mörka moln, likt dimma, drog in ifrån havet och därmed tog det lite bättre vädret slut. I dag har det mer eller mindre hällregnat hela dagen, precis som det antagligen gör i större delen av Sverige denna dag.

Syster G, som vi kommit för att hälsa på, har en sommarstuga på Björkö utanför Norrtälje, med bara några minuters gångväg till Björköfjärden. Om man väljer att gå en lite längre promenad och åt öster i stället för åt väster, så kan man blicka ut över Ålands hav. Bylehamn ligger vid det sistnämnda vattnet och dit gick vi en förmiddag med regngråa skyar hotande över oss, men dock uppehåll.

Somliga har det väldigt prydligt, för att inte säga en smula stelt, på sina tomter, med asfaltbeläggning, kantstenar i betong, formklippta granar och ståtliga båthus med bryggor.

Andra håller en lägre standard.

Många båtar har inte kommit sig ner i vattnet ännu.

Ankaret är inte kastat.

För en som bor på norra Västerbottens landsbygd kan växtligheten på Björkö te sig en aning tät, lite väl lummig till och med, och de flesta ängar är igenvuxna. Det finns förstås mycket vackert att titta på, som denna syren översållad med ljust, ljust rosa blommor.

Inte direkt som man är van vid när man kommer från den nordligaste landsdelen, där man ser till att ha utsikt åt både norr, söder, öster och väster. Det kan ju komma någon gående eller körande, och det vill man ju inte missa.

Sommarens sista månad närmar sig och jag känner att det är bäst att skriva några rader för att tala om att vi lever och har hälsan här i Norrlångträsk. Visserligen är maken just i detta ögonblick på hälsocentralen i Byske för att t bort 9 stygn från vänsterörats fram och baksida efter ett olyckligt fall för en vecka sedan, men annars är allt bra. Dotterdotter, dotter och måg har också drabbats av ett virus som jag aldrig förut hört talas om, höstblåsor. Värst drabbad blev lilla Lottie, oturligt nog när den lilla familjen vistades på Mallorca. Som tur är gick det över på någon vecka och Lottie hann med många bad innan sjukan slog till.

Kvällssolen blir allt lägre och nu är det nästan mörkt mitt i natten. Inte så pass att man bör ta på sig reflexväst om man går på vägen en sen hundrastning, men det är på gränsen. Syrenerna är utblommade, blåbär som står i soliga lägen börjar vara mogna, och i går smakade vi de två första jordgubbarna. Det är sent, som det mesta detta år, men kanske kan sommaren bjuda till lite så här på slutet och ge oss lite mera sol och värme. Gårdagen var faktiskt riktigt varm och fin, så pass att dynorna på hammocken plockade fram, och det har dom inte gjorts många gånger i år.

Det har inte funnits mycket tid till att fota eller sitta framför datorn de senaste veckorna. Barn och barnbarn har avlöst varandra, och då finns det både viktigare och roligare saker att ägna sig åt. Man kan till exempel besöka det lokala gårdsmejeriet i Södra Svedjan när dom bjuder på musik, konst, fika- och ostförsäljning och, inte minst, en helt makalös utsikt. Tro det eller ej, men solen sken dessutom.

En annan utflykt gick till "nybygget" i Rismyrliden. Och även där sken solen, tro det eller ej.

Den svala och regniga sommaren till trots så blommar det riktigt bra i trädgården. Gräset växer och frodas och man får passa på med gräsklipparen mellan regnskurarna. Ogräset trivs också i det fuktiga vädret och naten har fullkomligt exploderat i rabatterna, vilket är mindre kul med tanke på all mygg.

Båda tikarna har passat på att löpa också, men nu är det bara några dagar kvar innan Cilla, som alltid kommer en vecka efter Helen, har gjort sitt för den här gången. Det tycker nog särskilt hanhundsägarna i byn är skönt.

Sönerna med respektive barn är just nu på en mindre fjällutflykt i Vouggatjålme, barnbarnens första, och då passar jag på att sitta vid datorn en stund. Men nu vill hundarna ut på en skogspromenad så, ha en bra fortsättning på sommaren!

Turbulensen i vår stuga har i dag avtagit och det råder i det närmaste stiltje, vilket kan bero på att sonsonen i dag, tillsammans med sin pappa, packat in alla sina pinaler i den gamla saaben och återvänt till Lycksele. Tre veckor med en livlig 8-åring går inte obemärkt förbi. Tur att det är en sån go kille, en sån man fortfarande får krama och pussa, en sån som fortfarande vill att farmor läser godnattsaga för honom. I kväll blir det till att packa om resväskan för i morgon bär det av till mormor och morfar i Moskva. Jag vet att dom längtar efter honom och att han stortrivs där. Sen hinner han precis hem till skolstarten och andraklassen.

Rummet där datorn står har alltså varit ockuperat i tre veckor och fritiden har spenderats med Leo och i väldigt liten grad med kameran. Jag känner ett litet motstånd mot att kränga kameraremmen runt halsen som jag annars nästan alltid gör när jag ska ut på mina hundpromenader. Det kan ju bero på det mindre underbara vädret, man vill ju inte gärna ta med kameran ut när det regnar, vilket det gör väldigt ofta. I och för sig kan man hitta fina motiv i regn och rusk, men mina grejor är inte regntäta och jag vill inte riskera att stå där med en havererad apparat. Men att fota från ett fönster på övervåningen går ju bra.

April 19

April 21

April 27

April 29

Maj 6

Maj 8

Maj 11

Maj 14

Maj 22

Maj 26

Juni 1

Juni 14

Juni 16

Juni 22

Juni 25

Juni 28

Juli 1

Juli 9

Juli 29

Augusti 2